Jag tror att jag var 12 år. Det jag bestämt kommer ihåg dock var en förunderlig känsla av att befinna mig bland ca 1200 personer och veta att alla dessa är jag släkt med, på något vis. Det var en släktträff i Finland. Jag min syster Tove och min mamma Airi (som är tvåspråkig och fick tolka sig svettig) hade åkt till träffen.
Dessa ca 1200 personer kunde spåras tillbaka till ETT par bröder. Vi åkte buss och tittade på huset där de växt upp. Två män, tusentals släktingar några led senare. Det jag mest tänkte på var att om två män hade gett upphov till alla dessa människor hur många släktingar har jag inte då om alla som på något sätt lämnat bidrag till min arvsmassa skulle utforskas?
Släktforskning har aldrig intresserat mig men jag tycker om att bläddra i fotoalbum och fundera över de människor som där finns avbildade. Många av dem är idag anonyma, mamma och pappa minns inte deras namn. Ändå har inte fotografikonsten funnits i stort mer än 100 år. De innan är glömda, deras berättesler kan sökas på arkiv. Fragment av liv i korta notiser. Födda och döda, bouppteckningar och katekesförhör. | 
