METODTANKAR
En enkel definition av metod kan vara: »planmässigt tillvägagångssätt för att uppnå visst resultat« (www.ne.se). Metod ska alltså väljas efter kunskapsmål. Om jag vore intresserad av att uttrycka generella fakta om bröllop och skulle vilja kunna presentera statistik skulle jag fråga många, jag skulle använda en kvantitativ metod. Jag skulle systematiskt ha samlat in kvantifierbar data och testa uppställda hypoteser mot ett empiriskt material. Jag skulle söka efter ett representativt urval i den grupp jag vill undersöka. Idealet inom kvantitativa metoder är att forskaren inte själv deltar i det hon eller han studerar av objektivitetsskäl. Mina resultat hade kunnat presenteras i staplar och diagram. Men jag är etnolog och använder mig av kvalitativa metoder.

»Om man ser på själva ordet kan man säga att vetenskap är skapat vetande. Kunskap är alltså inget som ligger fix och färdig där ute i världen och som forskare bara kan avtäcka eller plocka upp. Vetenskapen samlar inte in fakta, som det brukar stå i metodböckerna, utan den tillverkar fakta« (Andersson 2004).

Jag är övertygad, liksom många andra etnologer, om att jag inte kan stå helt utanför det jag studerar, det kan ingen. Fakta är inget som ligger »där ute« som kan »samlas in«. (Ehn & Löfgren 1996.)

Haraway (1997) dekonstruerar figuren »det blygsamma eller försynta vittnet« - Modest Witness. Det försynta vittnet legitimerar den objektiva världen samt är en garant för objektens renhet genom att som talesman inte integrera egna erfarenheter, värderingar eller känslor - han ser sig själv som enbart en objektiv förmedlare. Att inte se sin egen delaktighet är utmärkande för den moderna, europeiska, maskulina form av vetenskap som belönas med kunskapsteoretisk och social makt. (Haraway 1997.) Försynthet och skapandet av den egna osynligheten är en dygd som utgör ett av fundamenten i det vi kallar modernitet.

Etnologer skapar ofta sitt material genom att intervjua och göra deltagande och/eller medföljande observationer och/eller söka på arkiv. Det blir allt vanligare att blanda material och inte låsa sig vid en metod, en typ av material, en plats eller att »bara« följa människor. (Marcus 1995.)

Bland högar av bröllopstidningar och bokhyllor med litteratur, bland pärmar tidningsartiklar, utklippta bröllopsannonser från dagstidningars familjesidor, intervjuutskrifter och många utskrivna Internetsidor sitter jag och skriver om bröllop. Jag har videoband i högar: det är egna inspelningar av bröllop, det är filmer inspelade från tv, dokusåpor och reklam från tv som på olika sätt rör bröllop.

På en hylla, som jag klätt i rosa tyg, har jag en utställning med bröllopstårtsdekorationer, brudkrona, brudhandskar, inbjudningskort, foton på mig själv i brudklänningar och en brudbarbie. På datorn sitter post-it-lappar med telefonnummer till fotografer, par som ska gifta sig och frisörer.

Väggarna är klädda med filmaffischer: »Muriels bröllop«, »Bröllopsfesten« och »Mitt stora feta Grekiska bröllop« bland andra. I mappar har jag svar på min frågelista rörande bröllop. Några av de fotografier jag mottagit med frågelistsvar sitter på anslagstavlan. I en låda har jag samlat flera kilo broschyrer som jag fått på bröllopsmässor, hos guldsmeder och bröllopsbutiker. I en annan låda ligger kassettband och mini-discar där många timmars samtal om bröllop finns inspelat.

Det är spåren av bröllop som samlats kring mig och som kan kallas för mitt material.

Storslagna och påkostade bröllop har fångat människors intresse i alla tider och bröllop hör till de händelser som folkminnesarkiven äger ett enormt material kring, speciellt om de stora, praktfulla och överdådiga bondbröllopen under 1800-talet.

Ofta följs bröllopets egna kronologiska förlopp i folkminnesarkivens uppteckningar. De centrala ceremonierna beskrivs. Uppvaktning, frieri, trolovning, förberedelserna inför bröllopet, inbjudan, bröllopsdagens morgon med pyntandet av bruden, vigseln, bröllopsmiddagen med alla de maträtter som kunde finnas med, kvällsfirande, sängledning, gåvoöverlämning och dans. Strukturen tycks naturlig och följer kronologiskt hur bröllopen växer fram och i stort följs ordningen i dagens bröllopstidningar även om planeringen och förberedelserna inför bröllopen innehåller andra moment och andra föremål idag.

Frågelistor kan inte ersätta intervjuer eller observationer utan de tillför annat slags material och andra perspektiv« (Hagström & Marander-Eklund 2005:11). I avsnittet »Om jag hade skrivit om bröllop 1920« beskriver jag något om idealen kring insamling av det »andliga kulturarvet«.

Frågelistverksamheten inleddes under de första decennierna av 1900-talet på de arkiv som växte fram. Då hade en upptecknare frågelistor med sig ut i fält, frågade meddelare och svaren nedtecknades. Idag skriver människor svar på listorna själva utan att det finns någon mellantolkare.
I frågelistsvaren bestämmer den som skriver själv vad som ska lyftas fram och svaren uppfattas ofta som mer genomtänkta än vid intervjuer, då samtalet ofta kan innehålla motsägelser och vara spontanare reaktioner på frågorna. Detta kan så klart ses som både negativt och positivt. Frågelistsvaren kan ses som alltför tillrättalagda, men för en del passar formen bättre, att i lugn och ro få gå tillbaka i dagböcker och skriva ned tankar och minnen. Medan andra som tycker att det är svårt att formulera sig i text inte svarar på frågelistor.
Tillsammans med DAG formulerade jag en frågelista 2001 (Bröllop! 8). De som svarat på listan tillhör en brokig skara. De är mellan 17 och 70 år. Vissa kategorier är underrepresenterade, andelen kvinnor är hög (ca 75 %) och personer med invandrarbakgrund är i klar minoritet. Detta kan ses som problematiskt men jag använder inte frågelistorna som ett kvantitativt material (se även Hagström & Marander-Eklund 2005:13) och påstår inte att de representerar »svenska folket«.
Det är långt ifrån enkelt att formulera en frågelista. Jag har försökt formulera frågorna så de inte utesluter någon form av bröllop men trots det så ger själva uppbyggnaden av frågorna i en kronologisk ordning, från barndomens bilder till bröllopsnatten, vissa förväntningar på hur bröllop förväntas vara uppbyggda. I svaren är det tydligt att de som svarat har förhållit sig fritt till frågelistan, en del broderar ut kring vissa frågor som andra knappt nämner.

Deltagarobservationer kan vara mer eller mindre deltagande eller observerande. En vanlig beskrivning av deltagarobservation är att forskaren deltar i de skeenden och den miljö som studeras och observerar hur människor agerar. Styrkan med att vara på plats är att det är möjligt att studera de förkroppsligade, icke-verbaliserade upplevelserna samt se, känna, höra hur mänskliga och icke-mänskliga aktörer verkar tillsammans. (Kaijser & Öhlander 1999).

Jag har deltagit i några av de bröllop jag intervjuat kring men jag har även varit på andra bröllop i mina dagar. Dessa finns med som en del av min förståelse av hur bröllop kan göras. Ett par har jag videofilmat men inte intervjuat kring deras bröllop.
Det är svårt att intervjua en klänning, att intervjua om klänningar har jag (och andra) gjort men jag ville lära känna även klänningarna. Jag har också provat klänningar själv och varit med i butiker och på bröllop. Jag har varit intresserad av inte bara »talet om« utan även praktiken och upplevelserna på plats. Det är ett exempel då observationer var helt nödvändiga för min förståelse.

Bröllopstjattar är ett fantastiskt material för den som vill skugga bröllop. Men vilket värde har Internet källor? Skrivna källor är beständiga och oföränderliga och genom hänvisningar skall läsaren kunna återvända till ursprungskällan, som då skall finnas kvar i oförändrat skick och som åter skall kunna bli föremål för nya och fördjupade analyser. De elektroniska medierna har sällan sådana ambitioner. Här är det istället dynamiken och nuets aktualitet som gäller. Upphovsman kan t.ex. gå in i dokumentet och ändra texten.
Länge har vi betraktat papperstexten som bärare av högre status än den digitala.

Internet kan vara oroande för den traditionella vetenskapssynen. Internet utmanar drömmen om sanningar så rena att de okritiskt kan anammas. Inför all information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Internet innebär egentligen inget nytt i det avseendet.

Jag har talat med människor när de planerat sina bröllop och i flera fall även efter bröllopet. I något fall har jag intervjuat redan gifta. Jag har i första hand intervjuat par, ibland kvinnorna själva. Jag har också gjort en intervju med en man på väg att gifta sig. Även de som intervjuats själva har talat om bröllopet som ett parprojekt och därför har även partnern fått namn även om endast en av dem har intervjuats.

Bland de jag har intervjuat finns inte bara blivande brudpar utan också människor som på olika sätt arbetar med bröllop: butiksanställda, fotografer, guldsmeder, en präst och en frisör.
I tre olika bröllopsbutiker har jag talat med dem som möter (främst) brudar när klänning ska väljas.

 

Dessutom har jag fått höra mängder av berättelser om bröllop, så fort jag berättat vad jag skriver avhandling om. Samtal som också är en del av min förståelse av bröllop.
Jag och de jag intervjuat har haft olika intressen i våra möten. Jag har ställt frågorna, de har svarat. De har haft kunskapen om hur deras bröllop planeras, eller hur deras kunder planerar bröllop. Jag har lyssnat och hela tiden omvärderat vad bröllop kan vara. Ibland har mina kunskaper efterfrågats av paren. De har ställt frågor om vett och etikett, eller frågat mig hur andra har löst ett problem. Ibland har det varit uppenbart att mina frågor fått paren att börja diskutera sådant som de kanske inte annars hade tänkt på. Då har det blivit tydligt att jag med mina frågor och med den här avhandlingen också är med och gör bröllop.

Min uppgift ser jag inte som att i denna avhandling berätta för någon vad transformanterna egentligen gör och varför. Jag har inte träffat människor och pratat bröllop för att fastställa någon slags mall eller för att fylla en viss kvot för att kunna göra generaliseringar. Jag har inte använt transformanternas berättelser som bekräftelser på det jag föreställde mig att bröllop ska betyda.